roundmidnight

Meddelanden i en natt som borde varit tyst. Kliver upp, klär på mig, går i en evighet och knackar till sist på din dörr. Så länge sen och inget är som då. Känner din blick som följer mina rörelser. Brännande på min rygg, och mina kinder hettar, vinröda. Pulserande hud täcker hela mig och det kittlar till och med i håret. Vänder mig om och säger något syrligt på skämt, och du ler. I det ögonblicket faller jag över kanten, utan att kämpa emot det minsta, faller jag ner i dina ögons mörkbruna djup. Väl medveten om att din blick kommer att möta min, så vänder jag mig om igen. Väntar på nästa ord du ska yttra, så att jag får höra din röst. Den behagliga rysningen smyger längs ryggraden... var det såhär det kändes att vara kär?