roundmidnight

Du går och jag stannar. Du säger att allt är bra, men varje cell i min kropp skriker att nåt är fel. "Du är inte så mycket bättre själv" säger du. Som om att andras misstag rättfärdigar ens egna fel. Som om jag är rättesnöret för hur man ska vara. Det vet vi ju båda att det inte stämmer.

Vi pratar om andra som tappar bort sig själva och inte ser det fina i vad de har, och samtidigt gör du samma sak. Vänder dig inåt och bortåt och låter mig gissa hur jag ska bete mig, vilket ändå alltid är fel. Du har fått uppfattningen om att jag alltid finns här, att jag alltid väntar till du är redo. Men det är inte så, jag kräver din respekt. Tappa inte bort det här, för nästa gång är jag faktiskt inte kvar.

Jag vet att du är min. Och jag vet att du ser mig som din. Jag vet att jag är bland det allra finaste du har. Och det känns vackert, fint och ärligt.

Men när kvällarna blir natt och jag hör dig andas tungt i en annan värld. En plats du valt före mig. Den plats du drar dig tillbaka till, efter timmar av tystnad och ögon jag inte kan tolka. Då är det svårt att veta om vi är just nu, eller för en lång tid framöver. Då är det svårt att veta om jag sätts åt sidan för en större orsak, eller för din ilska just nu.

Jag har svårt att acceptera att du vet hur jag mår, men struntar i det. Jag respekterar din vilja att hantera dina saker på ditt sätt. Men aldrig på bekostnad av mig. Jag trodde att vi hade en deal?

För att vara uppriktig, så vet jag inte så värst mycket om kärlek. Jag vet inte hur jag ska förklara så att du förstår. För även om jag inte vet så mycket om den, så vet jag att den är allt.

Jag vet dock att du och jag inte är som pusselbitar. Vi kompletterar inte varandra jämt. Även om jag är lugn och du yvig, jag vet var saker ligger och du gör inte det, du är varm och jag är kall, du är morgonpigg och jag kvällspigg, du är arg och jag inte, du är hel och jag är trasig. Du är så mycket som jag inte är. Och aldrig kommer bli. Vi kompletterar inte varandra alls. Ibland är vi alldeles för lika. Lika envisa, lika tjuriga, lika bra och lika dåliga.

Jag är svart och vit. Och du är färg. Och när du ler känner jag att mitt hjärta slår i mina fingertoppar. Jag är ett lejon, jag klarar allt. Jag har sakta, sakta och bit för bit lärt mig vad kärlek är, och att jag kan lita på den. Och kärlek är du.

Jag har varit tvungen att lära känna mig själv på sätt som jag verkligen hoppas att alla andra slipper. Jag har lärt mig att plocka ihop och sedan också smärtsamt plocka isär. Bit för bit, och om och om igen. För att på något sätt sätta ihop allt så att det blir rätt. Och varje gång jag tror att alla bitar finns med och sitter på rätt plats, så visar det sig att det inte är så. Och då är det bara att börja om. Alltid helt från början. Och det gör alltid lika ont. Det är därför jag så gärna minimerar gångerna som jag behöver göra det. För att ta ut, plocka bort, granska och kritisera är inte så lätt. Eller kul. Det känns vissa gånger rent omöjligt. Och jag vill nog inte ens att du ska förstå. Och samtidigt är du den första som jag gett minsta lilla inblick i den här processen. För att det för första gången känns som om att det är värre att du inte vet, än att du vet. Och när den tanken slog mig blev jag livrädd. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som den kvällen jag valde att berätta för dig. Rädd för att visa att jag inte är hel och stark. Rädd för att berätta om att det såret jag har i själen inte går att laga med plåster, kärlek eller tillit. Att det alltid kommer finnas där, vara en del av mig och aldrig gå bort.

Under de senaste veckorna har jag behövs upprepa min plocka isär, plocka ihop-process lite för ofta. Jag försöker forma om mig för dig. Och det är inte ens rätt av mig att göra det. Men när alla tusen bitar av mig ligger framför mig på golvet, och du är ledsen och arg, så försöker jag förgäves plocka ihop bitarna för att helheten sen ska bli bra för dig. För att jag går sönder av att se att du inte är lycklig. För att det enda jag känner att jag verkligen vill, är att göra dig lycklig. Jag vill kunna förmedla till dig hur mycket du betyder. Hur mycket du är värd. För allra första gången känner jag mig faktiskt hel mellan varven. Tack vare dig. Och det är underbart och ovärderligt. Men också skrämmande. För jag litar på dig och det var länge sedan, eller aldrig, som jag kände så.

Det tog mig många år att förstå vad kärlek är. Vad att faktiskt älska någon betyder. Och hur mycket det är värt att göra det, att våga. 

Kärlek är berättelser, det är konsten att leva bredvid den andra. I all sin litenhet och i all sin storslagenhet. Vi ser tvåsamheten på bild och hör den i musik, och vi försöker leva upp till den. För även om vi vet bättre så kan vi inte låta bli att blåsa upp den romantiska förälskelsen och gång på gång tänka: JAG HAR TRÄFFAT DEN RÄTTA! Och gång på gång glömmer vi bort att den andra aldrig kan vara den rätta. Att den rätta är en uppfinning hämtad ur gamla barnsagor. Och när sagan brister förväxlar vi det så lätt, och är så idiotiska att vi tror att det är kärleken som brustit och inte illusionen. Kärlek är magi, men det är också arbete. Det där stora JA:et är inte något som kommer från himlen med regnet, utan från din egen mun. Att leva nära en annan människa är att leva med sin egen skugga, sina egna brister. Att tillåta sig det, och att tillåta sig själv vara något så banalt och så storslaget som en längtande människa är att tillåta sig kärlekens pris. Att acceptera att varken man själv, livet eller kärleken är något som man har kontroll över, man kan bara sända ut sin önskan och sedan arbeta åt det hållet. Det finns inga garantier, ingen möjlighet att lämna tillbaka. Så länge man delar upp saker i fult och vackert, så tar man en stor risk. För det är svårt att enbart vara vacker. Speciellt i tvåsamheten.  När man älskar kommer man få se även det man helst håller i mörkret. Och i det vilar en möjlighet. Att inte vara perfekt, att inte leva upp till sina förutfattade meningar om hur kärleken, man själv eller den andra borde vara. En möjlighet att älska stort och fritt och att aldrig ge sig.