Det kanske aldrig blir rätt.
Kärlek är berättelser, det är konsten att leva bredvid den andra. I all sin litenhet och i all sin storslagenhet. Vi ser tvåsamheten på bild och hör den i musik, och vi försöker leva upp till den. För även om vi vet bättre så kan vi inte låta bli att blåsa upp den romantiska förälskelsen och gång på gång tänka: JAG HAR TRÄFFAT DEN RÄTTA! Och gång på gång glömmer vi bort att den andra aldrig kan vara den rätta. Att den rätta är en uppfinning hämtad ur gamla barnsagor. Och när sagan brister förväxlar vi det så lätt, och är så idiotiska att vi tror att det är kärleken som brustit och inte illusionen. Kärlek är magi, men det är också arbete. Det där stora JA:et är inte något som kommer från himlen med regnet, utan från din egen mun. Att leva nära en annan människa är att leva med sin egen skugga, sina egna brister. Att tillåta sig det, och att tillåta sig själv vara något så banalt och så storslaget som en längtande människa är att tillåta sig kärlekens pris. Att acceptera att varken man själv, livet eller kärleken är något som man har kontroll över, man kan bara sända ut sin önskan och sedan arbeta åt det hållet. Det finns inga garantier, ingen möjlighet att lämna tillbaka. Så länge man delar upp saker i fult och vackert, så tar man en stor risk. För det är svårt att enbart vara vacker. Speciellt i tvåsamheten. När man älskar kommer man få se även det man helst håller i mörkret. Och i det vilar en möjlighet. Att inte vara perfekt, att inte leva upp till sina förutfattade meningar om hur kärleken, man själv eller den andra borde vara. En möjlighet att älska stort och fritt och att aldrig ge sig.
