Jag är inte rädd för dig eller för dina händer. Jag har lärt mig hur du ser ut naken och det skrämmer dig så mycket mer än vad det skrämmer mig. Du kan inte förstå varför jag envisas med att vara hel, när det egentligen är helt orimligt. Men jag går sönder under dina händer och skriver om allt som inte kan pratas. Jag vet att du har läst i min dagbok, och jag vet att du grät. Hur? För att jag läste i din också. Jag vill ge dig möjlighet att svälja allt som är jag, men då måste jag göra det själv först. Och det är alltid där problemen börjar. Så jag backar ut från din lägenhet, inte från dig, eller från oss. Utan från uppoffringen.
