roundmidnight

Du sover. Du gör ofta det nu för tiden. Det spelar ingen roll om jag kommer till frukost, lunch eller middag. Jag hittar dig nästan alltid uppkrupen i den stora mörka soffan, med benen under dig och den virkade filten över dig. Dina stora och ärrade händer vilar nästan alltid i knät. Jag har lärt mig att inte ringa på dörren, utan att bara smyga in. Ibland städar jag och plockar undan det lilla som kan tänkas stå framme. Allra oftast sätter jag mig försiktigt så nära jag kan i soffan och betraktar dig en stund. Bearbetar tyst för mig själv att du, stora, fina, generösa, starka du, kanske inte sitter här i morgon. Jag brukar väcka dig genom att lägga min släta hand på din vindpinade kind. Och varje gång öppnar du dina klarblå, isande ögon och säger: att man aldrig kan få vara ifred. Och när orden smyger sig ur din mun ler du med hela ansiktet, och lägger en ärrad hand på min arm.

 

Ärren fick du den där dagen när huset brann, för att du tvunget skulle tillbaka in för att hämta din farfars klocka. När jag år och där frågade varför, svarade du bara tyst att minnen är minnen och vissa vill man behålla mer än andra. 

 

Jag har många minnen av dig, många som jag vill behålla och ett fåtal som skulle kunna få försvinna i en brand. Jag är säker på att du känner likadant för mig. Som den där gången när jag släppte ut alla kor ur hagen, för att du berättade att de snart skulle till slakteriet. Och att det tog en vecka innan alla kom tillbaka. Det minnet skulle du antagligen inte trotsa elden för.

 

Jag vill bara innerligt att du ska veta att du har betytt en hel del för mig. Då, nu och mitt emellan. Och jag hoppas att vi har många dagar kvar tillsammans när jag får väcka dig genom att lägga min hand mot din kind.