Kommer du ihåg den där kvällen när allting hände? Kommer du ihåg hur jag grät? Det borde du, för det är den enda gången som jag har gråtit framför dig. Du höll min hand, kysste min panna, pillade i mitt hår och torkade bort varenda tår med din t-shirt, när jag låg i ditt knä. Men du sa inget, och förstod inget. Det gjorde inte jag heller. Men du satt där med mitt huvud i ditt knä hela natten, nästa dag och ytterligare en natt. Du la dig bakom mig när jag behövde och höll om mig hårt, och lovade att inget sånt skulle få hända mig igen så länge du fanns. Och jag trodde dig, tror dig fortfarande. För jag såg hur ilskan, sorgen och alla känslor som inte kan beskrivas i ord strålade från dina ögon och jag kände hur de fortplantades i din kropp. Och sen, när jag väl orkade resa mig igen stod du alldeles bakom, beredd. Och du höll min hand när varje steg smärtade rakt in i själen. När varje sekund var en påminnelse. Du tände alla lampor i min lägenhet för att jag skulle slippa mörkret och du köpte en ficklampa som jag kunde ha med mig ut. Jag tackade dig då, och bestämde att vi aldrig mer skulle prata om det som hänt, att det skulle få bli ett minne. Och jag kommer ihåg. Och jag vet att du läser det här, och jag vill säga tack. Igen. Och åter igen. För att du finns. För att du fanns. Och för att jag alltid kommer att ha dig.
