Nu för tiden så känns det inte som om någon plötsligt har slitit ut hjärtat och stampat på det, utan mer som om det bara slår saktare och saktare för varje slag. Tappar lite av sin glöd varje gång jag ser dig. Och det känns bara bra. Det fanns tider när jag kunde gjort vad som helst för att få ge dig en handfull med regn, för att få se din lycka. Men lycka är inte varaktigt, lika lite som vatten är det. Lyckan är antagligen inte något stort, utan något litet. Lycka är förmågan att lägga märke till att den redan är här. Lycka är att lägga märke till när någon skrattar sin kärlek rakt i ditt ansikte, när relationen bubblar som champagne, när björkarna faktiskt slår ut på våren. Och vi glömde bort allt det. Men nu vet jag att lycka är att se in i ett par ögon och veta att jag kommer att få göra det igen. Och igen. Och att det faktiskt blir vår i år också. En dag slår nog hjärtat i sin vanliga takt igen.
