Huvudet i sanden.
Vaknar i främlingars sängar och tar mig hem genom dagar fulla av snö. Låter livet promenera, tar det i handen och följer med. Men jag vänder mig om ibland och ser din skugga bland träden. Vi vet att det kunde ha varit mer, men det var för länge sen. Inget kvar att kämpa för, var det inte så du sa? Tiden läker inte mina sår, jag gör det själv och det känns bra. Nya nätter och nya "vem är du?", och livet promenerar på.
Kommentarer
Trackback
