roundmidnight

Jag skapar inte längre tornados i folks hjärtan. Vinden blåser sakta förbi mig, och jag ryser, men känslan sitter inte kvar. Allt känns flyktigt, men mitt hjärta stannar fortfarande när dina fingertoppar nuddar mitt ryggslut. Jag väntar på att få höra din nyckel i låset, ligger i mina hårda lakan och hoppas att du kan göra sängen mjukare. På att kunna släcka den sista lampan, något jag aldrig gör om du inte är där. För jag vet hur mörkret ser ut när jag är ensam. Jag tröttnar aldrig på att få känna smaken av ditt leende och jag hoppas att vi får tid att hinna göra det som alla andra gör. Som att byta julklappar invirade i vårt alldeles för varma duntäcke, eller bada nakna i regnet fast vi vet att folk tittar på. Jag skapar inte längre några tornados, men det är storm i mig.