roundmidnight

Vi vet ju båda att det inte direkt är en fråga om valmöjligheter. Det är ju bara en fråga om tid innan jag snubblar över den person som kommer att göra min värld magisk igen. Bara genom att se på mig kommer han att kicka igång hundra olika känslor och hjärnan kommer att sluta fungera när jag ser honom le. Hjärtat kommer att stanna vid minsta ljud från telefonen, och allt jag gör när han inte är här kommer att färgas av hans frånvaro.

Jag kommer att träffa någon som inte har något behov av att spela spelet. Och som i stället för att följa regler, följer hjärtat. Någon som kommer att få mig att se förbi alla de gånger hjärtat legat i gruset och som kommer att få mig att känna att det kanske kan vara värt att satsa. Någon som kommer att få mig att vilja ta itu med rädslan för att öppna upp, så att han får komma in. För att tanken på att han inte känner mig helt och fullkomligt kommer kännas mycket värre än skräcken att bli avvisad.

Han kommer att sucka åt mina dumma skämt, att jag aldrig kan komma i tid, och att jag alltid lyckas göra allt fel. Men han kommer att älska allt det där, för det är inte kärlek om man inte älskar varandras dåliga sidor också, för det är ju de sakerna som gör oss till de vi är. Jag kommer att hitta någon som inte bara får se den starka och självständiga sidan som alla andra får se. Utan också osäkerheten som får mig att vakna mitt i natten, med tårar i ögonen, för att jag är så jävla trött på smärtan.

Han kommer inte ge mig självförtroendet tillbaka, och han kommer inte få mig att älska mig själv igen. För jag har inget behov av någon sagoprins som rider in på en vit häst och räddar mig. Men han kommer att få mig hel, på ett sätt som ingen annan fått. Och vi kommer båda att känna kärleken som en rak höger, och inget kommer antagligen att bli sig likt igen. För vet du? Jag vet att han finns där, och han kommer hitta mig, eller jag honom. För jag förtjänar inget mindre. Så du behöver inte oroa dig.