Hem
Galet bakis, det är otroligt stökigt här, har inte packat en enda grej och ska åka hem om 50 min. Yey! Men kul igår var det, en av de bättre kravallerna! Och ikväll blir det nation med Maja i Uppsala! Det första jag ska göra när jag kommer dit är att ta en Cupidosallad, det är sinnessjukt gott! Längtar efter det typ 5 ggr i veckan... Nu måste jag duscha och packa!
Darkness
Du kräver precis allt som jag inte kan ge. Och du kräver allt som jag redan innan sa inte var jag. Du förväntar dig nån annan och inte mig. Antingen så är jag för bra för dig, eller så är du för bra för mig, det är svårt att veta vilket alternativ som är rätt. Men jag vet säkert att vi sakta kväver varandra med våra krav, som hela tiden är som en frontalkrock. Som två boxare dansar vi runt varandra i ringen, men kommer aldrig till skott och gör det vi borde göra. Två vilsna själar som inget hellre vill än att hitta varandra. Men vilket håll vi än ser åt så är det mörkt, så mörkt att vi inte ser varandras händer.
Tredagars
Nu har jag inlett helgens tredagarsfylla med ett glas vin i badet. Ikväll är det kravall, sjukt länge sen! Och sen imorn åker jag till Uppsala för att bo och festa hos Maja-sötnos, och jag ser så galet mkt fram emot det! Men nu ska jag klä på mig och sätta mig på cykelt mot Ryd för att inleda, vad jag hoppas kommer vara, en toppenkväll.
En månad
Idag är det en månad kvar till julafton! En månad kvar till grötfrukost, glöggfika, myspromenad, Kalle Anka, julbord, tomten, julklappar och en relativt långtråkig kväll efter allt detta. Men ack så mysigt det ska bli! Och som jag inte längtar efter att köpa julklappar... ska nog göra alla i stället, jag hatar att vara student!
Och idag är det nästan lite snöstorm ute, det är mysigt. Och idag börjar jag och Karin lämpligt nog med vårt träningsschema, löpning står på menyn idag.
Linköpingsnatt
Tänk så mycket fina saker det finns att fotografera om man ger sig ut i Linköping nattetid. Och hur många tankar man hinner tänka när man är alldeles ensam med mörkret som sin enda vän. Helt underbart.
Comeback
Har just varit på ett förmestadels oerhört ointressant möte. Som för övrigt också var oerhört långt, sex fucking timmar. Men världens sötaste och bästa Mita är med i FOUL, och det känns oerhört kul! Grattis!
Den här veckan ska jag skriva i ordning ett ordentligt tränings-schema och sen faktiskt följa det också. Jag måste säga att jag är mycket duktig på att skriva just tränings-scheman, men jag är också väldigt dålig på att sen följa dem. Så om nån skulle vara sugen på att träna lite med mig, så skulle det vara mycket lättare. :) Anledningen till att jag måste börja träna är att jag i maj eller juni ska genomfra ett triathlon med min pappa, och jag måste helt enkelt knäcka honom, för han är helt säker på att jag aldrig skulle göra det. Och jag SKA helt enkelt överbevisa honom. För även om jag är sjukt lat, så hatar jag verkligen att förlora och älskar att tävla. Så detta är ett måste. Det är helt enkelt dags för en nystart och en comeback på träningsarenan för mig, har ju slackat i typ... 5-6 år nu? Sjukt.
15/11 - grymt bra rubrik
Fjällenresan är bokad! Det kommer bli sjukt nice, jag är redan nu galet taggad! Skidor, öl, mys och vänner. Allt i en salig blandning i en stuga i Sälen, det kan bara bli rätt.
Hur vet man när det är dags att bryta upp och gå vidare? Eller ska man kämpa ett tag till och hoppas att det kan bli så bra som man har föreställt sig? Det är så svårt att veta när man känner att det kan bli bra, men samtidigt vet att det kanske inte blir det. Då blir det lite kortslutning och jag blir handlingförlamad. Låter allt rulla på som vanligt, men känner inte som förr och vågar inte riktigt ta ett beslut om nånting. Borde bli vuxen och ta konsekvenserna, men det är så jobbigt att göra någon besiken. Och det är alltid någon som kommer i kläm.
13/11
Jag satte VG på tentan jag trodde att jag skulle få U på. I rock!
Slut?
Hur vet man när det är slut? När det inte är värt att kämpa längre?
Schyffert
idag har jag varit på Henrik Schyfferts "show" the 90's, och den var otroligt bra. Tycker verkligen att alla borde se den. Stundtals oerhört rolig, och andra gånger ganska allvarlig, men hela tiden väldigt bra. Det var låt-intro tävling och personliga anekdoter. Och en teori om att vi alltid har två val att välja mellan i livet: att antingen kliva in genom "humordörren" och skratta och helt enkelt se på livet med lite humor, eller att ta "den allvarliga dörren" och tänka lite mer på det vi hör/ser/gör. Och en väldigt bra teori om vad det innebär att vara vuxen: Att vara vuxen är att göra medvetna val i livet och sedan stå för konsekvenserna. Och jag har tänkt på den meningen hela kvällen, som jag har tänkt. Och kommit fram till att jag borde bli lite vuxen nu och leva efter det här. Och jag tror att jag ska börja i morgon, måste bara sova lite först.
Watching you
Jag iakttar människorna som går i trappen, paret som kysser varandra vid bordet bredvid och alla människor i kön till fiket, och jag undrar vad de tänker på, försöker fastslå deras personlighet genom att studera deras yta. Tolkar kroppsspråk och fastslår relationer, har de bråttom? Ska de hem, eller ska de på lektion? Det är mycket mer intressant att studera människor än att skriva min läslogg. Ska nog sitta här i mitt hörn några timmar till, och bara titta, lite creepy sådär. För de vet inte att jag tittar, det vet bara jag. Haha.
I'm not her
Om jag bara visste hur jag skulle göra så skulle allt vara så mycket enklare. Jag vill inte göra någon ledsen, men jag vet att jag måste och det känns inte alls kul. Jag vill vara den du vill att jag ska vara, men jag räcker inte till. Eller jo, jag räcker till, men jag är helt enkelt inte den människan. Och det är jag ledsen för, som för så mycket annat. Varför blir allting så svårt till slut?
What to do?
Jag är vilse. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv just nu. Gymnasielärare eller nåt annat? Bo kvar i stan eller flytta till en egen etta i Ryd där alla andra bor? Plugga i vår eller jobba/resa? Kanske bara släppa kontrollen och hitta på något helt nytt...
Katt och råtta?
Du är mitt myggbett om sommaren, du är såret i min mun. Jag vill inte ha dig där men jag kan inte sluta tänka på dig.
Och om vi blundar, om vi håller, om vi håller så hårt som vi kan. Så kanske allt det svåra, allt det svarta, allt det där som höll oss isär, plötsligt håller oss ihop. Vi är som katten och råttan - omöjliga ihop. Men alla tårar och bråk till trots så är du en tröst för gråtna ögon, du är min fallskärm när jag faller om natten. Du sover som ett barn, och jag saknar att kunna sova så. Du är äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna. Men varför känner jag mig bara så jävla tom ibland?
Om du vill
Du är underbar. Du behöver inte mig, eller nån annan. Men om du vill så finns vi här.
Det känns inte som om det kan bli finare eller bättre. Att vissa alltid vet vad de ska säga och hur...
Natten kommer ändå
Oavsett hur mycket man oroar sig och hur mycket man försöker så kommer natten alltid ändå. Det är så det är bestämt och det är inget vi kan göra något åt. Det är då vi saknar varandra mest, tänker på trevande händer under täcken, tysta andetag i nacken, varma, blöta kyssar och kroppar bredvid varandra i en säng. På dagarna finns så mycket annat att fylla ut med, men på nätterna finns det bara vi och våra tankar. Och oavsett hur mycket vi anstränger oss så kommer natten, och tankarna, alltid ändå.
Hemma? Borta?
Jag önskar att allt vara bra, men det är det inte. Men det finns några människor som är mycket bra, till och med bäst, och jag är väldigt glad att de är mina vänner!
Åker samma väg med tåget som hundra gånger förr. Åker bort, men inte riktigt hem. Men ändå till något så välbekant som gör mig lugn. Till något som jag inte kan förklara, till något ni inte kan förstå. Till samma gamla hus och gator som alltid funnits och på något sätt alltid kommer finnas, hemhem. Borta men hemma på något konstigt vis.
Är det här vi?
Kan inte allt för en gångs skull bara vara normalt? Varför kan jag inte få ha det alla andra har? Vad fan gör jag för fel? Jag orkar inte tjafsa fram och tillbaka längre. Jag vill backa tillbaka till våren och cykla genom regnet för att komma till din varma famn och dina händer som stryker blött hår från mitt ansikte. Jag önskade aldrig det här.
För dig
Du skrämmer mig när du berättar att du inte kan vara beroende av mig. Jag vill att vi ska vara beroende av varandra, även om det är läskigt och vår tid kanske inte är just nu. Men du får inte tveka att höra av dig, du måste veta att jag alltid är här för just dig, till och med mest för dig. Jag vill inte dra ner dig, fast jag vet att det kanske är det jag gör nu. Jag vill få dig att må bra, må bäst. Och jag vill vara någon för dig precis som du är för mig.
Du vet vem du är. Jag vet vem du är.
Jag kan själv
Solen steker asfalten och tvingar bort skuggorna. Bredvid kryper mitt hjärta, sakta, sakta hem igen. Genom smutsen och dammet. Jag behöver inte få mitt hjärta krossat av någon annan, det klarar jag själv. Kan aldrig få dig att förstå varför jag gör såhär och varför det händer. Men det gör det, om och om. Rädd för att komma nära. Rädd för att vara någons. Rädd för förväntningarna som skulle lägga sig som ett täcke runt mina axlar. Rädd för dig, hela underbara dig. Rädd för att göra dig besviken sen, så jag gör det nu. Det är redan vi, men jag vågar inte låta dig bli min. Hellre ensam än lämnad. Det är jag.
Ett enklare sätt
Dejta och gå vidare? KK eller vänner? Bryta upp? Vad menade han? Och varför sa hon så? Vi vänder och vi vrider tolkar och försöker förstå varenda handling, rörelse eller ord från den vårt dumma hjärta bestämt sig för att slå för. Något så enkelt blir så svårt och något så litet blir så stort. Eller är det så, att något så stort som kärlek till slut blir något så litet att det inte finns? Varför kan man inte få välja? Få välja vem man ska älska. Varför måste hjärtat ibland bestämma utan att först prata med hjärnan och se om de kan komma överrens? För ibland blir det så fel, och det är så svårt att ta tillbaka hjärtats val i efterhand. Då önskar man att hjärnan hade fått bestämma från första början. Gud, vad allt hade varit enkelt.
