roundmidnight

Jag saknar inte känslan av din hud mot min, och jag saknar inte när vi dansar kind mot kind. Jag saknar inte när du följde med mig hem, och jag saknar inte när du var min bästa vän. Jag saknar inte dina läppar mot min hals och jag saknar inte när du höll mig hårt i handen. Jag saknar inte dina lugna andetag och jag saknar inte hur fantastiskt allting var. Jag saknar inte att du gjorde mig knäsvag och jag saknar inte när du sov bredvid. Jag saknar inte dina kyssar och jag saknar inte vårt hem.
Men jag saknar dig.

Världen pratar om oss, om allt vi gjort och allt vi var. Om hur vi var stjärnor som dansade och föll i natten. Om hur vi kröp hem genom smutsen och ändå stod på toppen varje kväll igen. De pratar om att vi gav våra kroppar och hjärtan till de som ville ta emot, men ångrade oss när solen gick upp och ritade mönster på golven. De säger att vi drack för mycket och var ute för sent, och att vi är trasiga nu. Vi låter världen viska till de som vill höra, till de som inte vet. Att vi spelar efter våra egna regler. Att vi alltid kommer att lysa som om vi vore Lucifers döttrar. Att vi aldrig gett något till någon och behåller för oss själva allt det som är sant.