A walk down memorylane
Packar ner livet i lådor ackompanjerad av ett glas vin. Hittar minnen som får tårarna att rinna. 100 saker om dig, och minst 80 år till. Det svider och det vet du. För du säger det varje kväll när du ringer för att säga godnatt. Varje kväll upprepar vi vår ramsa som nu har blivit en rutin. Vi pratar om parfym på fel krage, after eight, långa cykelturer, att flytta, att leva, att bo. Om att välja, att göra fel och att känna rätt. Det handlar om dig och det handlar om mig. Om växtvärk som aldrig försvinner och känslan av att rätt tid aldrig kommer. Och det gör ontskönt att prata om det. Fram och tillbaka, om och om igen. Jag vill fortfarande vakna hos dig, var du än är. I samma stad, i annan stad, i annat land. Du och jag. Du och jag.
Vi lovar allt som vi inte kan hålla
Du kräver precis allt som jag inte kan ge, allt som jag redan innan sa inte var jag. Du förväntar dig någon annan och inte mig. Antingen så är jag för bra för dig, eller så är du för bra för mig, det är svårt att veta vilket alternativ som är rätt. Men jag vet säkert att vi sakta kväver varandra med våra tysta krav. Som två boxare dansar vi runt varandra i ringen, men kommer aldrig till skott och gör det vi borde göra. Två vilsna själar som inget hellre vill än att hitta varandra. Men vilket håll vi än ser åt så är det vatten, så mycket vatten att vi inte ser varandras händer.
Keep it up, it's the only way.
Nu står någon annan bakom mig, där du borde ha stått. Och våra värsta rädslor håller på att besannas. Jag tänker på dig varje dag, jag pratar med dig inuti hjärtat hela tiden. För jag vet att du kan lyssna. Du var aldrig du, du var jag. Och jag ville visa dig ljuset som dansade mellan mina kupade händer, men det var inte ljus. Men jag tyckte ändå att det var fint. Jag försöker fånga dig, vända ditt ansikte mot mitt och viska något viktigt om livet, men jag kan inte. Det blir något om krig mot sig själv som man aldrig vinner, och jag tror att du förstår. När lyckan smyger sig på som bananflugor i köket stirrar vi båda i taket. Hoppas att saker ska bli svåra, så att det blir något som vi känner igen. Något som vi lärt oss att hantera. Och nu står någon annan bakom mig, där du borde ha stått. Utanför regnar hösten bort, och vi nöjer oss med att se på.
