roundmidnight

När varje hjärtslag känns och bränner genom kroppen. När du står vid trafikljusen och regnet färgar allting lika grått som ditt inre. När tårarna inte längre bränner på kinderna, utan har blivit en del av din vardag. När det som var stort, fint, allt, har runnit dig ur händerna. När att komma hem känns som att hamna vilse. När våren aldrig blir till sommar utan går direkt till höst. När hans namn bränner ett hål genom huden om du tänker det, än mer om du säger det högt. När du hellre sover i trappuppgången än i sängen som brukade vara er. När tanken på att hans händer nu tillhör en annan kropp får dig att kasta telefonen i väggen. När att betala hyran har blivit lika viktigt som att aldrig gå mot rött ljus. När vin har blivit frukost i stället för helglyx. När du inte vet om du lever i verkligheten eller drömmen. Det är då vi finns här. Det är då vi gör allt för att för en enda sekund lägga dina bördor på våra axlar. Allt för dig, alltid. Och vi hoppasatt du vågar lita på det.

Kommer du ihåg den där kvällen när allting hände? Kommer du ihåg hur jag grät? Det borde du, för det är den enda gången som jag har gråtit framför dig. Du höll min hand, kysste min panna, pillade i mitt hår och torkade bort varenda tår med din t-shirt, när jag låg i ditt knä. Men du sa inget, och förstod inget. Det gjorde inte jag heller. Men du satt där med mitt huvud i ditt knä hela natten, nästa dag och ytterligare en natt. Du la dig bakom mig när jag behövde och höll om mig hårt, och lovade att inget sånt skulle få hända mig igen så länge du fanns. Och jag trodde dig, tror dig fortfarande. För jag såg hur ilskan, sorgen och alla känslor som inte kan beskrivas i ord strålade från dina ögon och jag kände hur de fortplantades i din kropp. Och sen, när jag väl orkade resa mig igen stod du alldeles bakom, beredd. Och du höll min hand när varje steg smärtade rakt in i själen. När varje sekund var en påminnelse. Du tände alla lampor i min lägenhet för att jag skulle slippa mörkret och du köpte en ficklampa som jag kunde ha med mig ut. Jag tackade dig då, och bestämde att vi aldrig mer skulle prata om det som hänt, att det skulle få bli ett minne. Och jag kommer ihåg. Och jag vet att du läser det här, och jag vill säga tack. Igen. Och åter igen. För att du finns. För att du fanns. Och för att jag alltid kommer att ha dig.

Jag flyttade och fick en balkong, precis som jag alltid önskat. Skippade snuset och tog upp rökningen igen, för nu behöver jag inte känna dina mörka blickar. Högst upp i huset ser jag så mycket som jag missade förr. Jag ska inte kasta sten i glashus sa du alltid, men det går visst bra det också. För mitt glashus är starkt, här kan man både kasta sten och smälla smällare, det rasar inte ändå. Här skiner solen alltid, och äntligen är jag kvitt din skugga. Min egen följer dock varje steg, påminner om hur lätt det är att trampa fel. Hur lätt ett glas vin blir en flaska, och sen en till. Allt för att hålla tårarna och skratten borta. Jag målar inte längre, det fyller liksom ingen funktion. Men jag har fortsatt med gitarren och det finns en text eller två som handlar om oss. Jag spelar dem aldrig, men kommer heller inte att slänga not-pappret. Högst upp på min balkong, i en stad så oerhört längt bort från dig, så gör du dig fortfarande påmind. Fan.

Nu för tiden så känns det inte som om någon plötsligt har slitit ut hjärtat och stampat på det, utan mer som om det bara slår saktare och saktare för varje slag. Tappar lite av sin glöd varje gång jag ser dig. Och det känns bara bra. Det fanns tider när jag kunde gjort vad som helst för att få ge dig en handfull med regn, för att få se din lycka. Men lycka är inte varaktigt, lika lite som vatten är det. Lyckan är antagligen inte något stort, utan något litet. Lycka är förmågan att lägga märke till att den redan är här. Lycka är att lägga märke till när någon skrattar sin kärlek rakt i ditt ansikte, när relationen bubblar som champagne, när björkarna faktiskt slår ut på våren. Och vi glömde bort allt det. Men nu vet jag att lycka är att se in i ett par ögon och veta att jag kommer att få göra det igen. Och igen. Och att det faktiskt blir vår i år också. En dag slår nog hjärtat i sin vanliga takt igen.

 

 

Kärlek är berättelser, det är konsten att leva bredvid den andra. I all sin litenhet och i all sin storslagenhet. Vi ser tvåsamheten på bild och hör den i musik, och vi försöker leva upp till den. För även om vi vet bättre så kan vi inte låta bli att blåsa upp den romantiska förälskelsen och gång på gång tänka: JAG HAR TRÄFFAT DEN RÄTTA! Och gång på gång glömmer vi bort att den andra aldrig kan vara den rätta. Att den rätta är en uppfinning hämtad ur gamla barnsagor. Och när sagan brister förväxlar vi det så lätt, och är så idiotiska att vi tror att det är kärleken som brustit och inte illusionen. Kärlek är magi, men det är också arbete. Det där stora JA:et är inte något som kommer från himlen med regnet, utan från din egen mun. Att leva nära en annan människa är att leva med sin egen skugga, sina egna brister. Att tillåta sig det, och att tillåta sig själv vara något så banalt och så storslaget som en längtande människa är att tillåta sig kärlekens pris. Att acceptera att varken man själv, livet eller kärleken är något som man har kontroll över, man kan bara sända ut sin önskan och sedan arbeta åt det hållet. Det finns inga garantier, ingen möjlighet att lämna tillbaka. Så länge man delar upp saker i fult och vackert, så tar man en stor risk. För det är svårt att enbart vara vacker. Speciellt i tvåsamheten.  När man älskar kommer man få se även det man helst håller i mörkret. Och i det vilar en möjlighet. Att inte vara perfekt, att inte leva upp till sina förutfattade meningar om hur kärleken, man själv eller den andra borde vara. En möjlighet att älska stort och fritt och att aldrig ge sig.

Packar ner livet i lådor ackompanjerad av ett glas vin. Hittar minnen som får tårarna att rinna. 100 saker om dig, och minst 80 år till. Det svider och det vet du. För du säger det varje kväll när du ringer för att säga godnatt. Varje kväll upprepar vi vår ramsa som nu har blivit en rutin. Vi pratar om parfym på fel krage, after eight, långa cykelturer, att flytta, att leva, att bo. Om att välja, att göra fel och att känna rätt. Det handlar om dig och det handlar om mig. Om växtvärk som aldrig försvinner och känslan av att rätt tid aldrig kommer. Och det gör ontskönt att prata om det. Fram och tillbaka, om och om igen. Jag vill fortfarande vakna hos dig, var du än är. I samma stad, i annan stad, i annat land. Du och jag. Du och jag.

Nu står någon annan bakom mig, där du borde ha stått. Och våra värsta rädslor håller på att besannas. Jag tänker på dig varje dag, jag pratar med dig inuti hjärtat hela tiden. För jag vet att du kan lyssna. Du var aldrig du, du var jag. Och jag ville visa dig ljuset som dansade mellan mina kupade händer, men det var inte ljus. Men jag tyckte ändå att det var fint. Jag försöker fånga dig, vända ditt ansikte mot mitt och viska något viktigt om livet, men jag kan inte. Det blir något om krig mot sig själv som man aldrig vinner, och jag tror att du förstår. När lyckan smyger sig på som bananflugor i köket stirrar vi båda i taket. Hoppas att saker ska bli svåra, så att det blir något som vi känner igen. Något som vi lärt oss att hantera. Och nu står någon annan bakom mig, där du borde ha stått. Utanför regnar hösten bort, och vi nöjer oss med att se på.

Jag är inte rädd för dig eller för dina händer. Jag har lärt mig hur du ser ut naken och det skrämmer dig så mycket mer än vad det skrämmer mig. Du kan inte förstå varför jag envisas med att vara hel, när det egentligen är helt orimligt. Men jag går sönder under dina händer och skriver om allt som inte kan pratas. Jag vet att du har läst i min dagbok, och jag vet att du grät. Hur? För att jag läste i din också. Jag vill ge dig möjlighet att svälja allt som är jag, men då måste jag göra det själv först. Och det är alltid där problemen börjar. Så jag backar ut från din lägenhet, inte från dig, eller från oss. Utan från uppoffringen. 

Jag har läst någonstans att mitt hjärta är lika stort som min knytnäve, vet inte om jag vill tro att det är riktigt sant. Jag kan inte tvinga någon att stanna där inne, men jag kan så lätt få dig att gå, och jag vet att det blir bra till slut. Jag hatar att du följer efter mig och frågar om allt är bra. Klart att det inte är det, jag fortsätter ju att gå fast de här skorna ger mig skavsår. Vet inte vem jag ska vara nästa gång det ringer, men det är vackert. Fan, det är så vackert att det svider. Hur ska vi någonsin kunna vara de vi är idag, i morgon också? När alla jag älskar dig ekar tomt som i en utflyttad lägenhet? Du känner mig inte längre för det är 59 timmar sedan du kände mig senast, och det är för länge sen. Jag har ändrats sen dess. Jag följer dina steg, och jag vet att du söker händer som kan leda dig fram, eller bak. Eller var du nu vill vara på väg. Det är bara det att jag inte ska åt samma håll.

Jag är för full och du är för ung, och mitt hjärta är så fullt av stygn. De kommer alltid att sitta kvar, men även när jag ber dig att vänta så försöker du pilla bort dem. Det blir på något sätt alltid samma grej. Vill låta dig sprätta upp allt, men stannar halvvägs. Inser att det gått för långt när du obehindrat rör vid saker som inte är dina, utan att veta. När du skrämmer mig mer än jag vill erkänna bara för att dina skor känns bekanta i min hall. Det är så länge sen, och han kommer aldrig mer att vara min vän. Men platsen är reserverad och jag är nog inte beredd för en ny bokning riktigt än. Vill tro att jag kan låta vattnet rinna under broarna, när jag bara hoppas på vinter och låta allt frysa till is. Det handlar om mig, och inte alls så mycket om dig.

Jag saknar inte känslan av din hud mot min, och jag saknar inte när vi dansar kind mot kind. Jag saknar inte när du följde med mig hem, och jag saknar inte när du var min bästa vän. Jag saknar inte dina läppar mot min hals och jag saknar inte när du höll mig hårt i handen. Jag saknar inte dina lugna andetag och jag saknar inte hur fantastiskt allting var. Jag saknar inte att du gjorde mig knäsvag och jag saknar inte när du sov bredvid. Jag saknar inte dina kyssar och jag saknar inte vårt hem.
Men jag saknar dig.

Världen pratar om oss, om allt vi gjort och allt vi var. Om hur vi var stjärnor som dansade och föll i natten. Om hur vi kröp hem genom smutsen och ändå stod på toppen varje kväll igen. De pratar om att vi gav våra kroppar och hjärtan till de som ville ta emot, men ångrade oss när solen gick upp och ritade mönster på golven. De säger att vi drack för mycket och var ute för sent, och att vi är trasiga nu. Vi låter världen viska till de som vill höra, till de som inte vet. Att vi spelar efter våra egna regler. Att vi alltid kommer att lysa som om vi vore Lucifers döttrar. Att vi aldrig gett något till någon och behåller för oss själva allt det som är sant.

Min hemstad, du var min borg och min fasad, du var allt jag visste en lång, lång tid. En lång, lång tid är nu förbi, nu lever vi isär. Jag gav dig ingen chans att visa vem du är. Vi låter tiden gå och solen ha sin gång, det kanske blir vi två en dag, fast väntan kan bli lång. Min hemstad, du gör mig ledsen, du får mig glad men jag fann aldrig nån stimulans, du fick mig så lätt i obalans. Min hemstad, att lämna dig, det var en stor bravad. Det tog ett tag innan jag kom till skott, min hemstad, 5 år har gått.

Nådde botten och gick hem tillsammans med minusgrader, min olycka som en kula i fickan. En stjärna föll, det finns inga ord för mina önskningar ikväll. Om du undrar var jag är, så är jag här och jag har tappat allt för inget. Om du undrar var jag var, så låg jag kvar med grus i magen och svidande fötter. Jag frontalkrockar med allt och alla, för ingen förstår. Minst av allt du. Håller fast i verkligheten, stenhårt.

Håll om mig, skaka min axlar, bryt min arm. Gör vad som helst, jag känner ingenting. Jag är avdomnad, har försvunnit i dina ögon och gått vilse i dina händer. Jag känner bara din tunga i min mun, det är allt jag behöver, någonsin. Att få andas din luft, att leva genom dina lungor. Att bli liten i dina armar och när jag sluter mina ögon är det vi som går genom staden gränder. Jag minns inte vad jag sa, när du kysste mig adjö. Jag minns bara ditt leende, dina läppar och din andedräkt. Ropa efter mig, snälla. Bara jag vaknar till igen.