roundmidnight

Jag älskar dig. Det var orden som vi viskade till varandra när vi låg tätt sammanflätade under vårt täcke. Det var orden du skrev med kylskåpspoesi varje morgon innan du gick till jobbet. Det var orden du hittade på en lapp varje gång du stack handen i din ficka. Det var orden du viskade första gången när du trodde att jag sov. Det var orden jag mailade varje gång du reste bort. Det var orden vi glömde bort så småning om. Det var orden jag viskade när du vände dig bort. Det var orden du ropade när jag satte mig i bilen utan att vända om. Det kommer alltid vara orden som gjorde dig och mig till oss. Och det kommer alltid vara orden som förgjorde det som var vi.

Jag älskar dig.

Sanningen ligger framför oss, mitt på gatan. Vi ser stilla på den, men ingen vågar ta upp den och göra den till sin. Det enda jag vill säga till dig glimmar utom räckhåll, orden kommer inte fram. På vägen från hjärtat fastnar de i hjärnan och blir ännu en mening om allt som är så bra. Vi pratar aldrig om vårt mörker, men vi tänder alla lampor och hoppas kunna jaga bort det. Vi bekräftar varandras ångest över livet och hur det borde vara. Men vi gömmer oss under täcket i stället för att ta kontroll. Vi använder varandras kroppar för att ge utlopp för allt som vi inte vågar skrika ut. Och det är jävligt skönt att inte behöva ta ställning. Att inte behöva ta i smärtan som försöker riva sig ut inifrån.