Jag är för full och du är för ung, och mitt hjärta är så fullt av stygn. De kommer alltid att sitta kvar, men även när jag ber dig att vänta så försöker du pilla bort dem. Det blir på något sätt alltid samma grej. Vill låta dig sprätta upp allt, men stannar halvvägs. Inser att det gått för långt när du obehindrat rör vid saker som inte är dina, utan att veta. När du skrämmer mig mer än jag vill erkänna bara för att dina skor känns bekanta i min hall. Det är så länge sen, och han kommer aldrig mer att vara min vän. Men platsen är reserverad och jag är nog inte beredd för en ny bokning riktigt än. Vill tro att jag kan låta vattnet rinna under broarna, när jag bara hoppas på vinter och låta allt frysa till is. Det handlar om mig, och inte alls så mycket om dig.
