roundmidnight

Min hemstad, du var min borg och min fasad, du var allt jag visste en lång, lång tid. En lång, lång tid är nu förbi, nu lever vi isär. Jag gav dig ingen chans att visa vem du är. Vi låter tiden gå och solen ha sin gång, det kanske blir vi två en dag, fast väntan kan bli lång. Min hemstad, du gör mig ledsen, du får mig glad men jag fann aldrig nån stimulans, du fick mig så lätt i obalans. Min hemstad, att lämna dig, det var en stor bravad. Det tog ett tag innan jag kom till skott, min hemstad, 5 år har gått.

Nådde botten och gick hem tillsammans med minusgrader, min olycka som en kula i fickan. En stjärna föll, det finns inga ord för mina önskningar ikväll. Om du undrar var jag är, så är jag här och jag har tappat allt för inget. Om du undrar var jag var, så låg jag kvar med grus i magen och svidande fötter. Jag frontalkrockar med allt och alla, för ingen förstår. Minst av allt du. Håller fast i verkligheten, stenhårt.

Håll om mig, skaka min axlar, bryt min arm. Gör vad som helst, jag känner ingenting. Jag är avdomnad, har försvunnit i dina ögon och gått vilse i dina händer. Jag känner bara din tunga i min mun, det är allt jag behöver, någonsin. Att få andas din luft, att leva genom dina lungor. Att bli liten i dina armar och när jag sluter mina ögon är det vi som går genom staden gränder. Jag minns inte vad jag sa, när du kysste mig adjö. Jag minns bara ditt leende, dina läppar och din andedräkt. Ropa efter mig, snälla. Bara jag vaknar till igen.

Är det på riktigt att ditt hår kittlar mina läppar?
Är jag förvirrad eller stannade rymden när din hand snuddade mitt lår?
Är det sant att klockan på väggen visar fem och natten är tyst?
Var din mun nyss mot mina läppar?
Talade dina händer tre nya språk som jag inte kunde förstå?
Flyter verkligen sekunderna som de brukar?
Luktade du också lite extra på min hud?
Har din hand varit sammanflätad med min i flera timmar?
Är det bara min kropp som minns dina händer, eller minns du mina också?
Använde du lite av din dyrbara tid till att andas mot min nacke, så som jag vill ha det?
Eller är det bara jag som vill känna din doft strömma genom mina lungor igen?
Var det bara genom mig det gick en rysning?
Tryckte du dig själv själv lite extra hårt mot mig?
Eller var det bara jag som behövde höra ditt hjärta slå mot mina trumhinnor än en gång?

Sanningen om att det inte längre är du och jag, gör ont i mig fortfarande, fast inte lika mycket som förr. Då var det som om 19589 nålar sakta punkterade min hud, nu känns det bara som 8318. Min kärlek för dig väger inte lika tungt längre. Fastän jag innan inte ens trodde att den skulle kunna minska med ett gram. Du finns inte längre med i varje tanke jag tänker, kanske bara var tredje eller fjärde, och ibland inte ens det. Och lika sakta men säkert som våren övergår i sommar, håller min kärlek till dig på att suddas ut.

Ditt rum är mindre än jag mindes det, kan vara för att mörker gör allting så stort. Solen och persiennerna jobbar tillsammans för att rita ett mönster på ditt täcke. Under vilket du i natt tog min värld i besittning. Känner igen det mesta, men något är nytt. Du kramar min midja och suckar fan, vad jag har längtat tyst in i mitt hår, men jag märker det knappt. Ligger med ryggen emot dig, som vanligt, och andas in doften av ditt täcke. Ariel Soft, behagligt välbekant. Du har blivit större och jag mindre, men ändå har vi mötts på vägen. Du kliver upp och kommer tillbaka, med te i glas, ler och säger tre sockerbitar som vanligt? Och jag andas in Ariel Soft, blundar och säger ja, du känner ju mig.

Meddelanden i en natt som borde varit tyst. Kliver upp, klär på mig, går i en evighet och knackar till sist på din dörr. Så länge sen och inget är som då. Känner din blick som följer mina rörelser. Brännande på min rygg, och mina kinder hettar, vinröda. Pulserande hud täcker hela mig och det kittlar till och med i håret. Vänder mig om och säger något syrligt på skämt, och du ler. I det ögonblicket faller jag över kanten, utan att kämpa emot det minsta, faller jag ner i dina ögons mörkbruna djup. Väl medveten om att din blick kommer att möta min, så vänder jag mig om igen. Väntar på nästa ord du ska yttra, så att jag får höra din röst. Den behagliga rysningen smyger längs ryggraden... var det såhär det kändes att vara kär?