roundmidnight

Man tror ju att det ska finnas någon typ av värdighet i den här världen, men icke. Jag har så länge trott att det finns människor som faktiskt vill mig väl, som jag kan lita på. Men det är väl helt enkelt inte så. De man minst av allt vill ska såra, är ju de som sårar mest. Bara för att de kan. Och jag vill kunna vara arg och ledsen, men det är jag inte. Inte över det. Tar ut det på skitsaker i stället. Fan. Mänskligheten ligger typ på 10000 minus idag.

Jag vill hitta hem, så jag irrar omkring i dimman i väntan på att den ska lätta. Försöker hitta stenar och träd som jag känner igen, men ingenting är sig riktigt likt. Jag ropar efter dig och hoppas få höra ditt svar eka genom skogen, men allt är skrämmande tyst. När dimman lättat så upptäcker jag att jag är i fel skog, men även att det inte känns så farligt. Jag hittar nya stigar att gå på och nya stenar och träd att känna igen. Och någonstans mitt i allt detta så hör jag en röst som ropar mitt namn. Jag kan inte avgöra om det är en röst jag känner igen eller inte. Men så tänker jag; vad gör det om det nu är någon okänd? Det kanske bara kan bli bra. Men svagt i mitt huvud så höra jag dig viska mitt namn. Och jag hittar inte hem.

Låter musiken fylla mitt huvud och fortplanta sig till min kropp. Låter den ta över och ta bort. Allt som var och allt som är du. Och allt som borde vara jag. Du frågar vad jag känner och du tror mig när jag svarar att jag inte vet. För jag kommer inte att känna eller tänka på hela våren, jag kommer vara miltals bort. Jag har lånat ut mina tankar till någon annan, och jag hoppas att de används väl under tiden. Allra helst ser jag nog att jag inte får tillbaka dem. Och får jag det ändå, så kommer jag antagligen att lägga dem i ett brev och skicka dem till en okänd adress. Men mina känslor behåller jag, de få som finns. Det är dags att använda dem på riktigt nu, jag ska försöka lära mig hur under tiden som går.

Du fortsätter att bränna broarna som skulle kunna leda dig tillbaka till mig och jag vandrar på vägar som jag vet att du inte känner till, bara för att det ska bli svårt för dig att följa efter. För att du inte ska kunna ta mina nerver, mina ord eller mina tankar med dig igen. Jag känner igen våra gamla mönster, och jag är inte beredd att offra mig själv för dig igen. Så jag låter mina ben springa på de stigar jag längtat så länge efter och låter poesin svida i mina öppna sår. Jag tänker inte låta mina drömmar rasa mer, även om det innebär att jag får vara vilsen ett tag.

Min vän, den här flyktsagan kommer att få ett lyckligt slut. Om inte för dig, så för mig.

En kort sekund utanför din dörr och dina händer, de ber mig sova över. Jag ber min hjärna att gå hem, och sen låter jag mitt hjärta följa dina händer upp till dig. Låter mig själv känna i stället för att tänka för första gången på länge. Och jag känner mig hemma när jag är med dig, på det där sättet som ingen av oss egentligen kan förklara. På det skrämmande sättet som gör att vi inte riktigt vågar, fast vi båda känner att vi måste. Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, eller bli av med dig...

Säg ingenting till mig, jag vet ändå. Kom hem när du vill, jag kommer att ligga vaken och vänta på dig. Jag kommer att kyssa din panna när du lägger dig bredvid. Och våra tårar kommer att rinna, jag kommer att kyssa bort dina. Du kommer att låta mina sakta rulla ner för mina kinder och torka på min kudde. Vi kommer hålla varandras händer och försöka gömma oss under täcket som blivit vårt hem. Vi kommer att känna för varandra som vi aldrig har känt förut. Och när solen låter sina strålar falla på din kind kommer du att resa dig upp och gå. Och jag kommer att höra på stegen när du går, att du aldrig kommer tillbaka mer.

Kärlek är som en vindstöt genom träden, något oåterkalleligt, något som man själv inte rår på. Man kan ligga i en solstol, på en strand, under ett träd; utsträckt i sin bikini och plötsligt så får man knottror på armarna och benen av kyla. Man kan ropa till vinden att sluta blåsa, att man inte önskar den, att man vill ligga kvar i det varma solskenet och bränna sig. Men det hjälper inte ett dugg. När vinden kommer får man anpassa sig, resa på sig och hämta långa byxor, en varm tröja och en tät jacka. Klä sig för väderleken helt enkelt, för kärleken. Det blåser full kärlek i år. Kom med mig och låt oss stå på klipporna och se när det riktigt bryter ut.

Du lägger en hand i mitt ryggslut och jag blundar och känner rysningarna ila ner för benen. Mjuka kyssar som hettar till och får mig att önska att du ska kyssa mig tills dina kyssar tar helt slut. En sträv kind mot min och det känns som om jag är fast. En varm hand som omsluter mina kalla fingrar och ett par läppar som viskar ord jag aldrig hört förr i mitt öra. Hur gick vi från allt det till allt det här? Mina tankar springer i från mig och jag försöker jaga ikapp, men jag vet inte riktigt var de ska landa.

En natt, en promenad och sen blev allt annorlunda. Du kröp in under min hud och har liksom fastnat där, och jag trivs med det. Ibland får du skuggor i dina ögon och jag vill kunna få dem att försvinna, men jag vet inte riktigt hur. Men jag vet att det mesta känns bra nu, fast det inte borde.

Sitter inne och ser ut på den strålande solen. Försöker fundera ut om jag känner mig glad, ledsen eller både och. Dina ord skär upp små sår på mina armar och i mitt hjärta och det känns som om det blöder, men jag vet inte. Det är svårt att bringa klarhet i tillvaron just nu, men mina tankar går till dig. Så länge du finns så kommer de att göra det. Du kommer att vara ett ständigt horn i min sida, men antagligen på det bra sättet. Fast det vet du inte om, och det kommer du nog aldrig att få veta.

"All you have to do is cry" sjunger Joshua Radin ur högtalarna, men jag kan inte. Och du vet att jag inte kan. Jag hoppas att du en dag förstår varför det blev såhär.