Open your eyes
Jag skapar inte längre tornados i folks hjärtan. Vinden blåser sakta förbi mig, och jag ryser, men känslan sitter inte kvar. Allt känns flyktigt, men mitt hjärta stannar fortfarande när dina fingertoppar nuddar mitt ryggslut. Jag väntar på att få höra din nyckel i låset, ligger i mina hårda lakan och hoppas att du kan göra sängen mjukare. På att kunna släcka den sista lampan, något jag aldrig gör om du inte är där. För jag vet hur mörkret ser ut när jag är ensam. Jag tröttnar aldrig på att få känna smaken av ditt leende och jag hoppas att vi får tid att hinna göra det som alla andra gör. Som att byta julklappar invirade i vårt alldeles för varma duntäcke, eller bada nakna i regnet fast vi vet att folk tittar på. Jag skapar inte längre några tornados, men det är storm i mig.
Away
När du är långt där borta, är det samma stjärnor vi ser på? Finns det något som vi har gemensamt mer än ord skickade över vatten? Jag vill ha dig så nära att din skäggstubb rispar små sår i min nacke, jag vill andas in luften du andas ut. Jag vill vakna av att kaffedoften sprider sig in till min säng och höra när du går in i duschen. Jag vill känna din värme i allt som är jag och höra allt som du aldrig kan, eller kommer att säga. Jag känner dig, även fast du inte är här. Ditt skratt finns sparat som en ljudfil i min hjärna, och det spelas om och om igen. Kom hit och låt mig få höra det på riktigt. Känna dig igen. Alldeles för nära.
A fool for you
Jag bråkar med mina vänner för dig ikväll. För det är bara du som får mig att må såhär, men det har jag så svårt att förklara. Jag vet att det går både upp och ner, men att det är ändå alltid värt det. För det är du som får min värld att fungera. Även om jag inte kan få känna ditt hjärta slå mot mitt ikväll, så vet jag att det slår för mig där du är. Och jag skulle lämna den här staden för dig ikväll, om du bara bad mig. Hur jag än försöker så kommer jag tillbaka till dig, vår osynliga kedja går aldrig sönder. Och inget kommer någonsin att ändra på det. Om det finns en sak som jag är säker på, så är det vad jag känner för dig. Och om jag fick välja något att få mer av, så skulle det vara du.
Nothing new.
Du upptar en hel lägenhet i min hjärna. Och jag kan inte få bort dig, inget vräkningsbrev på dörren. Jag hatar avståndet mellan våra kroppar, våra munnar, och att mina händer skulle kunna smeka över din trasiga rygg. Jag hatar att det är det här jag tänker på just nu. Jag skulle hellre vara där, göra vad som helst med dig. Följa dina ögonrörelser när du läser, se leendet smyga sig över ditt ansikte när du ser på din favoritserie. Jag skulle vara glad om jag fick vara där med dig, nära. Jag skulle känna mig speciell. Men här är jag. Jag sover för länge, dricker lite te, har ont i hjärtat. Jag tillbringar mina dagar med att tänka på vad du gör, och det är inte hälsosamt. Men det är inget nytt.
Too late for a perfect ending
Kan inte känna ro, fast det är lugnt runt omkring. Jag tror att det är alla mina tankar som tär på mitt inre. Och det har blivit kallt här i min säng, sedan du begav dig ut på nya äventyr. Men jag har aldrig varit något för långa distanser, jag glömmer bort vart jag ska och det blir obalans i stegen som jag tar. Du vilar under min hud och jag känner dina andetag fast du är en ocean bort. Varför känns som om vi redan är klara med varandra, när det inte var åt det här hållet vi skulle gå?
Svårt att artikulera.
Minnen som blandas med andra kvällar, och ljus över hundratals lyckliga ansikten. Någonstans välbekant, men ändå sett med andra ögon. Vi kunde en del om ensamhet, men plötsligt så stog vi där och höll i varandra. Och nu måste jag beskydda mig från det vad jag vill ha, innan jag gör mig själv illa. Det är orsak och verkan i all dess enkelhet. Jag säger som det är, jag är inte så bra. Och jag kanske aldrig blir nöjd i livet. Men jag noterar att det här känns bra.
Det räcker så.
När drömmar om andra gator tar över, så promenerar vi där vi hör hemma. Längs vatten som ingen vet åt vilket håll det rinner. Där det inte går att känna sig ensam hur mycket hjärtat än blöder. För det gör det. Det pumpar blod rakt ut i ett hålrum som aldrig tycks fyllas. Man kan tycka att det borde ta stopp nån gång, men det är något som är trasigt, något som saknas. Vi vill att det ska gå att limma ihop, eller att det ska räcka med ett plåster. Men det är så mycket större än så.
Jag ska sakna dig i morgon
Jag vill att dagen ska regna bort. På det sätt som den gjorde när jag var för liten för att förstå. När regnet kändes som betong som hälldes rakt ner och pressade ner mig i marken. Nu är regn bara regn. Tråkigt väder på sin höjd, men det känns inte som det gjorde då. Jag vill möta dina ögon precis i det ögonblick som du inte vill ska reflekteras i någon annans ögon. När någon torkar dina kinder medan tonerna från scenen strömmar emot oss. Och jag vet. Jag vet precis hur det känns. "Om de bara gav oss chansen." En käftsmäll som känns. "Jag ger dig inte min morgon, och inte min dag, du får nåt så mycket bättre, du får hela jävla jag" Och en till. Jag möter dina ögon igen, och det känns som om jag stör. Men jag ser rakt in i dig och försöker förmedla att det är okej, det blir okej. Även om du inte vill.
Tinnitus i hjärtat
Vi vet ju båda att det inte direkt är en fråga om valmöjligheter. Det är ju bara en fråga om tid innan jag snubblar över den person som kommer att göra min värld magisk igen. Bara genom att se på mig kommer han att kicka igång hundra olika känslor och hjärnan kommer att sluta fungera när jag ser honom le. Hjärtat kommer att stanna vid minsta ljud från telefonen, och allt jag gör när han inte är här kommer att färgas av hans frånvaro.
Jag kommer att träffa någon som inte har något behov av att spela spelet. Och som i stället för att följa regler, följer hjärtat. Någon som kommer att få mig att se förbi alla de gånger hjärtat legat i gruset och som kommer att få mig att känna att det kanske kan vara värt att satsa. Någon som kommer att få mig att vilja ta itu med rädslan för att öppna upp, så att han får komma in. För att tanken på att han inte känner mig helt och fullkomligt kommer kännas mycket värre än skräcken att bli avvisad.
Han kommer att sucka åt mina dumma skämt, att jag aldrig kan komma i tid, och att jag alltid lyckas göra allt fel. Men han kommer att älska allt det där, för det är inte kärlek om man inte älskar varandras dåliga sidor också, för det är ju de sakerna som gör oss till de vi är. Jag kommer att hitta någon som inte bara får se den starka och självständiga sidan som alla andra får se. Utan också osäkerheten som får mig att vakna mitt i natten, med tårar i ögonen, för att jag är så jävla trött på smärtan.
Han kommer inte ge mig självförtroendet tillbaka, och han kommer inte få mig att älska mig själv igen. För jag har inget behov av någon sagoprins som rider in på en vit häst och räddar mig. Men han kommer att få mig hel, på ett sätt som ingen annan fått. Och vi kommer båda att känna kärleken som en rak höger, och inget kommer antagligen att bli sig likt igen. För vet du? Jag vet att han finns där, och han kommer hitta mig, eller jag honom. För jag förtjänar inget mindre. Så du behöver inte oroa dig.
Huvudet i sanden.
Vaknar i främlingars sängar och tar mig hem genom dagar fulla av snö. Låter livet promenera, tar det i handen och följer med. Men jag vänder mig om ibland och ser din skugga bland träden. Vi vet att det kunde ha varit mer, men det var för länge sen. Inget kvar att kämpa för, var det inte så du sa? Tiden läker inte mina sår, jag gör det själv och det känns bra. Nya nätter och nya "vem är du?", och livet promenerar på.
Du ska inte tro att allt är om dig.
Jag vill kyssas i en snöstorm och finna lycka i ögon som är blå. Jag vill smeka din rygg och se hur dina födelsemärken bildar stjärntecken som inte ens finns. Jag vill låta dina händer sakta glida över min hud och känna hur alla små hår sakta reser sig upp. Jag vill vakna, och hångla, och höjas till skyar så svåra att nå. Jag vill gå timlånga promenader som känns som minuter med min hand i din. Jag vill ligga på rygg i gräset på nätterna och titta på stjärnor bakom molnen. Illusion eller verklighet?
En gång till?
Dansar barfota på dansgolvet, när kvällen börjar lida mot sitt slut. Jag orkar inte bry mig om glasskärvorna, bara om klackarna som skaver. Jag dansar som om solen inte skulle gå upp imorgon, trots att den redan börjat sin bana upp på himlen. Skorna skaver just nu, och glaset kan jag ta hand om sen, imorgon, eller i taxin på vägen hem. Balanserar på linjen mellan eufori och galenskap, och det känns så jävla skönt. Jag har ingen ursäkt att komma med, och jag hoppas att det är okej med dig. Jag tänker dansa tills fötterna inte längre känns och jag tänker låta musiken bestämma hur jag mår. Jag tänker dricka tills någon säger stopp, och jag tänker gå på efterfest och ramla hem. Vakna bakfull, och sen göra allting igen.
Du behöver inte se dig om.
När du tror att hjärtat krupit ur kroppen, och att tårarna aldrig ska sina. När nätterna inte har något slut, och du börjar dricka spriten rent. När du tror att du aldrig ska bli dig själv igen, och hjärnan stängt av. När du är rädd för framtiden, och ångest är vardagsmat. När du vill skrika, men rösten inte bär. När du insett att "du och jag" bara innebär falska drömmar. Så finns vi här. Alltid för dig.
De säger att kärlek är något vi behöver.
I en värld av glas sitter vi på ett hustak i solens sista strålar, och det känns som en dröm. Vi ser ner på gatorna som vi brukar vingla på, och vi tror att vi sett allt som finns att se. Du säger att jag inte ska nöja mig med vad jag har, och att jag ska leta efter något stort. Men jag vill att mitt liv ska vara som poesi, och att dina hjärtslag ska bli min musik. Jag vill att vi alltid ska vara påväg mot den andra sidan av natten, för en dag är det kanske för sent. Det svider, rivs och sticks på det ställe där vi tror att känslorna sitter, och visst känns det skönt? När allt inte är sådär perfekt? Men när det ändå känns som klyschan "att hitta hem". Det är sjukt lång väg ner, och ändå längtar jag bara efter att släppa taget.
Vänner
Vi ramlar runt i parker där vi ramlat många gånger förr. Och vi promenerar genom de gränder som en gång definierade vad som var vi. Där vi byggde luftslott som rymmde alla våra drömmar och mycker mer därtill. Vi vill hävda att vi har mognat, blivit bättre för oss själva, men vi vet ju att det är en lögn. Som bara vänner kan, skrattar vi tills tårarna rinner, åt alls som kunde hänt och allt som faktiskt hände. Du säger att det har blivit svårt att älska, när det ändå bara leder till besvikelse, och jag håller med. Då tar du min hand och säger: Din kropp skulle kunna gå sönder om du går över kullersten, men ditt hjärta, det hade överlevt Tjernobyl. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller helt enkelt bara hålla med?
