Jag är inte rädd för dig eller för dina händer. Jag har lärt mig hur du ser ut naken och det skrämmer dig så mycket mer än vad det skrämmer mig. Du kan inte förstå varför jag envisas med att vara hel, när det egentligen är helt orimligt. Men jag går sönder under dina händer och skriver om allt som inte kan pratas. Jag vet att du har läst i min dagbok, och jag vet att du grät. Hur? För att jag läste i din också. Jag vill ge dig möjlighet att svälja allt som är jag, men då måste jag göra det själv först. Och det är alltid där problemen börjar. Så jag backar ut från din lägenhet, inte från dig, eller från oss. Utan från uppoffringen.
Jag har läst någonstans att mitt hjärta är lika stort som min knytnäve, vet inte om jag vill tro att det är riktigt sant. Jag kan inte tvinga någon att stanna där inne, men jag kan så lätt få dig att gå, och jag vet att det blir bra till slut. Jag hatar att du följer efter mig och frågar om allt är bra. Klart att det inte är det, jag fortsätter ju att gå fast de här skorna ger mig skavsår. Vet inte vem jag ska vara nästa gång det ringer, men det är vackert. Fan, det är så vackert att det svider. Hur ska vi någonsin kunna vara de vi är idag, i morgon också? När alla
jag älskar dig ekar tomt som i en utflyttad lägenhet? Du känner mig inte längre för det är 59 timmar sedan du
kände mig senast, och det är för länge sen. Jag har ändrats sen dess. Jag följer dina steg, och jag vet att du söker händer som kan leda dig fram, eller bak. Eller var du nu vill vara på väg. Det är bara det att jag inte ska åt samma håll.
