Plus eller minus.
Jag har din hand i min och jag undrar om jag verkligen orkar bära den. Den och allt som är du. Väger för och emot. För väger tyngst och din hand får följa med mig hem. Samtidigt sjunker mitt hjärta, precis som stenar i en ryggsäck i en sjö, under din tyngd. Ångesten för om jag verkligen klarar det här. Om jag har mod att ta emot dig när du faller. Eller framför allt om jag vågar släppa ut något av det som är jag. Dina fingrar letar sig genom mitt hår som en spindel i sitt nät. Och du viskar så att det ekar i mitt huvud att jag inte behöver. Att du tänker finnas där ändå. Hur jag än vänder på det, så är det största förloraren jag.
Fidelity
Uppskrapade knän och ett huvud som dunkar i takt med de försiktiga stegen du tar mot badrummet. Du ångrar de vita lögner du berättade under vinets influens. För du vet att de snart växer sig större än du någonsin kan hantera. De kommer att reducera hans hjärtas kapacitet med några minimala kvadratmillimeter varje dag. Du kan alltid hävda att ditt hjärta är gjort av titan, men det gror i dina rötter. När hans ögon skiftar färg och du vet att din blick kommer att vara kall. Det finns hemligheter som kan få en hel servis att ligga i bitar på golvet. Krossad mot den vägg som ni trodde var ryggraden i er. Men uppskrapade knän läker och plåster hjälper mot det mesta.
På andra gator
Hela stan luktar ångest och jag vill att mina fötter ska promenera över slitna gator i Paris i allt för obekväma skor. Där kan världen få vara lika ung som jag känner mig, och jag kan slippa känna doften av dåliga val.
Du säger att jag hoppar från själ till själ och fördärvar hjärta efter hjärta. Och det enda som skiljer sig är klänningarna jag bär under tiden. Mitt rebelliska jag ser dig i ögonen och säger: Och på vilket sätt spelar det någon roll?
Nu, eller kanske då.
Jag är bättre.
Det känns bättre nu.
Typ, hur ska jag känna nu? När ingenting längre är som det varit. När skivspelaren bytts ut mot Spotify, och ingenting är sig likt, men ändå precis det samma. Det har bara blivit lite lättare.
Eller?
Är det inte på något sätt precis om detta som det mesta handlar om? Att testa gränserna? Se vilka som finns där och vilka som väljer bort? Att anstränga sig för att sätta upp barrriärer för att se vilka som kan tänka sig att anstränga sig för att klättra över murarna? (Tjena, vilken klyscha egentligen.) Men vill inte alla på något sätt mäta vem man är mot hur många som anstränger sig? Jag tror att det är så. Och det känns tragiskt. Att behöva verka svår. När det enklaste är att vara rak och inte spela spelet. Oavsett om det gäller vänner eller kanske något mer. Jag är en expert, jag vet vad jag pratar om. Tror jag?
Du är inte så fin
No reason
Du är nästan vaken
En annan gång.
När alla tankar blev för mycket, så fanns du där, precis så nära. En arm runt min midja, och dina läppar mot min panna. Och allt kändes så bra. Och jag är på något sätt trött på att fråga, om det är okej. Så jag pratar och pratar sen lite mera. Och det känns bra. Jag är aldrig ledsen mer, det är för länge sen för att bry sig om. Men fan vad svårt det är att tänka nytt och glömma. Och precis när jag är på väg, så finns du där ändå. Och det känns inte alls bra. Så nu vill jag dansa fast hjärtat brister och du inte är här. Och jag ska få det att kännas bra, för det är något som jag kan.
Men ändå, får jag träffa dig ikväll?
Just another night.
Lördag morgon och när du tittar till vänster ligger han där, igen. Minnet lite suddigt, och kroppen lite öm. Igen? Verkligen? Att ni aldrig lär er. Men det är ju så skönt. Att ramla hem genom en mörk skog, med vinet pulserande i ådrorna. Slänga kläderna redan i hissen och nästan inte hinna in genom dörren. Ligga på golvet i hallen bland skor och kläder. Resa sig upp, borsta tänderna och sen ligga igen i sängen. Bättre den här gången, inget grus som skaver mot din rygg eller hans knän. Låta alkoholen ta ut sin rätt och våga lite mer än du brukar. Somna sammanslingrande som om ni varit ett par i en evighet.
Nu vaknar han också, och båda ler utan att veta vad ni ska säga. Som om ni inte sett varandra nakna säkert femton gånger nu. Båda försöker minnas, och när bilderna sätts ihop till en verklighet blir det nästan pinsamt. Han klär på sig, du ligger kvar. Ni säger hejdå med en puss på kinden, kom igen? I morgon kommer han ligga där igen, jag lovar. Även om ni just nu låtsas som om det inte är så.
.
Du smeker min nacke och du kysser min hud. Andas tunga ord i mitt öra, ord alldeles för stora för nån som jag. Du tror att en trasig själ plötsligt kan bli hel. Kan bli din. Men vi vet båda att det inte var därför jag knackade på din dörr i natt. Jag kom för smärtan. Den jag känner när jag är med dig. När jag sviker och går hem eller när jag somnar och stannar kvar. Du säger att världen är vackrare för att jag finns, du ljuger så fint. Jag bäddar och gör din arm till min kudde, din lukt till mitt sömnpiller. Jag vet att du ligger vaken och önskar att det här var permanent. Och jag vet att du vet att jag tänker låtsas som om du och jag aldrig har hänt när du väcker mig igen. Jag går och jag kommer tillbaka. Ser smärtan i dina alldeles för bruna ögon, och känner att det här är min vinst. Och visst kommer vi aldrig att förstå?
