roundmidnight

När varje hjärtslag känns och bränner genom kroppen. När du står vid trafikljusen och regnet färgar allting lika grått som ditt inre. När tårarna inte längre bränner på kinderna, utan har blivit en del av din vardag. När det som var stort, fint, allt, har runnit dig ur händerna. När att komma hem känns som att hamna vilse. När våren aldrig blir till sommar utan går direkt till höst. När hans namn bränner ett hål genom huden om du tänker det, än mer om du säger det högt. När du hellre sover i trappuppgången än i sängen som brukade vara er. När tanken på att hans händer nu tillhör en annan kropp får dig att kasta telefonen i väggen. När att betala hyran har blivit lika viktigt som att aldrig gå mot rött ljus. När vin har blivit frukost i stället för helglyx. När du inte vet om du lever i verkligheten eller drömmen. Det är då vi finns här. Det är då vi gör allt för att för en enda sekund lägga dina bördor på våra axlar. Allt för dig, alltid. Och vi hoppasatt du vågar lita på det.

Kommer du ihåg den där kvällen när allting hände? Kommer du ihåg hur jag grät? Det borde du, för det är den enda gången som jag har gråtit framför dig. Du höll min hand, kysste min panna, pillade i mitt hår och torkade bort varenda tår med din t-shirt, när jag låg i ditt knä. Men du sa inget, och förstod inget. Det gjorde inte jag heller. Men du satt där med mitt huvud i ditt knä hela natten, nästa dag och ytterligare en natt. Du la dig bakom mig när jag behövde och höll om mig hårt, och lovade att inget sånt skulle få hända mig igen så länge du fanns. Och jag trodde dig, tror dig fortfarande. För jag såg hur ilskan, sorgen och alla känslor som inte kan beskrivas i ord strålade från dina ögon och jag kände hur de fortplantades i din kropp. Och sen, när jag väl orkade resa mig igen stod du alldeles bakom, beredd. Och du höll min hand när varje steg smärtade rakt in i själen. När varje sekund var en påminnelse. Du tände alla lampor i min lägenhet för att jag skulle slippa mörkret och du köpte en ficklampa som jag kunde ha med mig ut. Jag tackade dig då, och bestämde att vi aldrig mer skulle prata om det som hänt, att det skulle få bli ett minne. Och jag kommer ihåg. Och jag vet att du läser det här, och jag vill säga tack. Igen. Och åter igen. För att du finns. För att du fanns. Och för att jag alltid kommer att ha dig.

Jag flyttade och fick en balkong, precis som jag alltid önskat. Skippade snuset och tog upp rökningen igen, för nu behöver jag inte känna dina mörka blickar. Högst upp i huset ser jag så mycket som jag missade förr. Jag ska inte kasta sten i glashus sa du alltid, men det går visst bra det också. För mitt glashus är starkt, här kan man både kasta sten och smälla smällare, det rasar inte ändå. Här skiner solen alltid, och äntligen är jag kvitt din skugga. Min egen följer dock varje steg, påminner om hur lätt det är att trampa fel. Hur lätt ett glas vin blir en flaska, och sen en till. Allt för att hålla tårarna och skratten borta. Jag målar inte längre, det fyller liksom ingen funktion. Men jag har fortsatt med gitarren och det finns en text eller två som handlar om oss. Jag spelar dem aldrig, men kommer heller inte att slänga not-pappret. Högst upp på min balkong, i en stad så oerhört längt bort från dig, så gör du dig fortfarande påmind. Fan.

Nu för tiden så känns det inte som om någon plötsligt har slitit ut hjärtat och stampat på det, utan mer som om det bara slår saktare och saktare för varje slag. Tappar lite av sin glöd varje gång jag ser dig. Och det känns bara bra. Det fanns tider när jag kunde gjort vad som helst för att få ge dig en handfull med regn, för att få se din lycka. Men lycka är inte varaktigt, lika lite som vatten är det. Lyckan är antagligen inte något stort, utan något litet. Lycka är förmågan att lägga märke till att den redan är här. Lycka är att lägga märke till när någon skrattar sin kärlek rakt i ditt ansikte, när relationen bubblar som champagne, när björkarna faktiskt slår ut på våren. Och vi glömde bort allt det. Men nu vet jag att lycka är att se in i ett par ögon och veta att jag kommer att få göra det igen. Och igen. Och att det faktiskt blir vår i år också. En dag slår nog hjärtat i sin vanliga takt igen.

 

 

Kärlek är berättelser, det är konsten att leva bredvid den andra. I all sin litenhet och i all sin storslagenhet. Vi ser tvåsamheten på bild och hör den i musik, och vi försöker leva upp till den. För även om vi vet bättre så kan vi inte låta bli att blåsa upp den romantiska förälskelsen och gång på gång tänka: JAG HAR TRÄFFAT DEN RÄTTA! Och gång på gång glömmer vi bort att den andra aldrig kan vara den rätta. Att den rätta är en uppfinning hämtad ur gamla barnsagor. Och när sagan brister förväxlar vi det så lätt, och är så idiotiska att vi tror att det är kärleken som brustit och inte illusionen. Kärlek är magi, men det är också arbete. Det där stora JA:et är inte något som kommer från himlen med regnet, utan från din egen mun. Att leva nära en annan människa är att leva med sin egen skugga, sina egna brister. Att tillåta sig det, och att tillåta sig själv vara något så banalt och så storslaget som en längtande människa är att tillåta sig kärlekens pris. Att acceptera att varken man själv, livet eller kärleken är något som man har kontroll över, man kan bara sända ut sin önskan och sedan arbeta åt det hållet. Det finns inga garantier, ingen möjlighet att lämna tillbaka. Så länge man delar upp saker i fult och vackert, så tar man en stor risk. För det är svårt att enbart vara vacker. Speciellt i tvåsamheten.  När man älskar kommer man få se även det man helst håller i mörkret. Och i det vilar en möjlighet. Att inte vara perfekt, att inte leva upp till sina förutfattade meningar om hur kärleken, man själv eller den andra borde vara. En möjlighet att älska stort och fritt och att aldrig ge sig.