roundmidnight

Jag tror att jag fastnade mer för tvåsamheten i sig, det är ju så skönt när allt fungerar. Det skulle ha varit vackert, starkt och varmt, men i stället blev det fult, kalt och kallt. Det är så trist när allt tar slut, ingen vill förlora; vara den som fick ett tack eller vara den som inte lämnade när alla tankar blev för stora. Det var jag med allt mitt prat om större ensamhet och plats att tänka på, och det var jag och mina vänner. Jag kanske var mer kär i kärleken i sig? Det blir ändå fel hur man än känner; det känns konstigt att försvinna, det känns fel att stanna kvar. Det finns ingen eld som orkar brinna, inga röda mattor och ingen stolt fanfar.

Som en skymt i varandras blickar innan allting faller ner. Som ett konstgjort litet bloss och som en pacemaker som tickar för oss.